Absolut. Ofrånkomligen.

Att hata sig själv.
Att smärta skall vara glorifierat.
Att vilja ha det sämre än man har det. Att tro det. Att det kanske ändå är sanningen.
Att man är förstörd. Så förstörd. Att man tror sig vilja var mer förstörd.
Att vilja vara ensam.
Att vilja ha den glorifierade smärtan? 
Jag vet inte.
 
Att vilja vara argare på världen. Varför. En stark, hotfull person. Ja.
Ja, jag tror det. Vilja vara arg. Varför.
Inte smärtan däromkring. Bara smärtan som ger ilskan. 
 
Inte vilja vara glad. Inte vilja skratta, umgås, vara positiv. Att inte vilja ha människor.
Att vilja vara omtyckt. För den man är.
Att inte behöva vara någon annan. Att inte vilja vara någon annan.
Att vilja vara bättre.
 
Panikattacker. Ilska. Ångest. Bryta ihop.
Som att det inte är på riktigt. Som att det inte räknas.
Bara för att det inte syns. 
Vad är skalan?
Behöver det betyda att det är mindre. Är det det? 
Bra på att dölja. Eller bra på att överdriva?
Att tro man mår så dåligt, att inte göra det på riktigt, att tvivla på hur dåligt man mår. Hur mäter man. Hur vet man. Att tro man har det sämre än man har det. Att inte tro på sig själv. Att inte ens tro att ens egen smärta duger.
Att knappt kunna kalla det smärta för att man är rädd för ordet. 

Att ens smärta inte duger... 
23.02.2015 kl. 00:39

Att erkänna för sig själv 2 ...?

"Det här måste vara ett skämt!" Stefan kunde inte slita blicken från dem. Han var upprörd, det snurrade för honom. Besvikelse och sorg vällde över honom, uppgivenhet. Ute på dansgolvet stod Derek tillsammans med någon tjej med fem mil långa ben. De dansade och kysstes om vartannat, händer överallt. Hennes händer där Stefans varit bara några timmar tidigare. Det kändes som att han hade en tung sten i magen, kunde inte slita blicken från hur hennes händer upptäckte Dereks kropp för första gången. Densamma kropp som är så välbekant för Stefan. Som han känner utan och innan, varje liten defekt som gör den perfekt, varje ärr, varje tatuering. Var han gillar att bli rörd, hur han vill bli rörd, och var han inte vill bli rörd. Var man skall vara försiktig och mjuk, var man får ta i lite hårdare. Han tänkte tillbaka några timmar, till när hans händer smekt Dereks bara hud, hur han utstött små ljud, suckar och stön. Hur han andats med öppen mun mot hans varma skinn. Stefans namn som mjukt, hemvant, rullat över hans läppar efter han lutat sig tillbaka från deras hårda, lite slarviga kyssar. Det nöjda, utmattade uttrycket i hans ansikte. Stefans hjärta värkte då han banade sig fram mellan dansande par. 

Stefan greppade tag i Dereks arm och drog honom mot sig, lutade sig mot hans öra och pratade precis så högt att han skulle höras över musiken. "Du behöver inte göra så här. Du behöver inte spela teater för att dölja vem du egentligen är." Derek slet sig från hans grepp och med en våldsam knuff mot Stefans bröst stötte honom ifrån sig. "Fuck off!" sa han ilsket över musiken. Stefan gav honom en uppgiven blick innan han vände honom ryggen och fortsatte dansa. Det kändes som att han gick i slowmotion när han gick tillbaka mot baren, skuffades fram och tillbaka mellan de dansande människorna. Han märkte det knappt. Han höll upp två fingrar mot bartendern, "Två sexor". 

11.01.2015 kl. 03:39

Att erkänna för sig själv

”Varför gör du så här?” Min röst var fylld av vrede och ångest. Jag såg på honom där han stod framför mig. Han var arg. Han gestikulerade vilt, hans gröna ögon blixtrade och jag ville bara att han skulle sluta. Snälla sluta. Snälla.
”Gör vad?” Spottade han ut. ”Jag gör ingenting! Det är ju du som ska sluta. Bara lägg av. Vad håller du på med ens?”
Orden snärtade som piskrapp och jag ryckte till av dem. Men han var obeveklig.
”Snälla…” Jag var inte arg längre.
Han såg på mig en stund, fortfarande lika arg, hans blick blev hånfull ju längre han såg på mig.
”Gjort är gjort! Det här är inte något slags förhållande. Inte ens i närheten. Du är inget mer än en varm mun för mig!”
Det känns som att världen runt mig försvinner samtidigt som den vänds upp och ned. Jag var förvånad över att mina ben fortfarande bar mig, det kändes som att jag skulle trilla ihop när som helst. Hela min kropp skrek av smärtan. Mitt hjärta slog hårdare och snabbare än någonsin. Luften var tung att andas och jag fick koncentrera mig på att få ner syre till mina lungor. En tiondelssekund kunde jag läsa av detsamma i hans ansikte men det försvann lika snabbt som det kommit. Hans ansikte var sten. Han skakade föraktfullt på huvudet innan han vände sig om för att gå.
”Du älskar mig…” klarade jag att viska fram. Innan jag hann reagera vände han sig blixtsnabbt tillbaka och i det nästa skar smärtan genom mitt huvud. Jag kände redan den metalliska smaken av blod i min mun. Jag såg på honom med överraskning och besvikelse. Han vankade snabbt fram och tillbaka framför mig, händerna för ansiktet, slet sig i håret. ”Jag älskar dig. Snälla, bara erkänn, åtminstone för dig själv, att du är homosexuell. Erkänn att du älskar mig. Sluta gräv din egen grop. Jag är här.” min röst var låg men stark. Han gav mig en snabb blick innan han stormade ut genom dörren. Jag hann uppfatta sorg och ånger i hans bekymrade gröna ögon. Jag klarade inte av att stå längre. Jag trillade ihop på golvet. Känslan av tomhet värkte inom mig. Jag ville skrika men inget ljud kom över mina läppar, jag ville gråta men tårarna vägrade komma. Jag kände med fingertopparna över mitt käkben och rycker till av smärtan. Handen faller till mitt knä. Minuterna tickade förbi men jag satt orörlig kvar.

05.01.2015 kl. 03:16

Intensiv

Jag tror inte att man någonsin kan lära känna en människa fullt ut. Inte ens sig själv. Hur väl man än tror sig känna sig själv så finns där alltid sidor som kan överraska en. Man kan aldrig veta hur man kommer reagera i en situation man aldrig förut varit i. Skulle du kunna offra någon annans liv för att rädda ditt eget? Skulle du kunna offra ditt eget liv för någon du älskar? Någon du inte känner, en total främling? Skulle du slåss för ditt liv vid en våldtäckt, eller skulle du bli paralyserad? Skulle du hjälpa någon som blir misshandlad? Skulle du göra abort om barnet inte var planerat? Skulle du kunna slå en annan människa medvetslös? Skulle du kunna slå en gammal kvinna? Du vet inte. Förrän du är där.
 
Många saker kommer du aldrig behöva uppleva. Vissa sidor hos dig själv kommer du aldrig lära känna. Du kommer gå ovetandes om dem genom hela livet. På gott och ont. Vissa sidor vill man inte veta om. Vissa sidor vill man glömma. Dölja. Ignorera. Utplåna. 
 
Tror du att du känner dig själv? 
Vad vet du egentligen om dig själv?
 
 
 
När man sedan plötsligt kommer till insikt kan det röra upp nya känslor, man kan känna sig blottad. Det kan uppröra. Det kan få en att känna sig svag. Man kan såra sig själv. Man ältar det. Vrider och vänder. Försöker få den nya biten att passa in. Ibland faller den bara på plats. Ibland får man skära till kanterna lite för att få den att passa. Åsamka sig själv smärta för att få det att gå ihop. Se den nya bilden. Man gör det igen och igen. Man känner att man förtjänar smärtan det ger. Man har inte rätt till mer. Man är inte värd mer. 

Som att våldta sig själv om och om igen.  
22.12.2014 kl. 02:53

Rädslan

Hans blick är fäst på en punkt långt borta ingen annan ser. Hans händer djupt nerstoppade i fickorna, darrar. Hans andetag är ojämna, för varje andetag bränner det till av smärta i hans bröstkorg. Bara att andas är tungt och han får koncentrera sig på att ta djupa andetag och försöka pressa luften ner i lungorna, förbi den tjocka klumpen i halsen.

På samma gång som det bränner inom honom känner han sig iskall. Tom. Hans dova hjärtslag som ekar inom honom, studsar mot hans revben. Känslan av att ha ett splitter inom sig, som för varje steg han tar skär nya svidande sår på insidan. Den hårda handen som håller hårt om hans hjärta tills det brister, blandas med allt annat splitter av känslor. Ångest. Oro. Smärta. Rädsla. Förödmjukelse. Ensamhet. Mörker. Kyla. Oduglighet. Att inte vara tillräcklig. Att inte vara bra nog. Att inte passa in. Att vara annorlunda. Rädslan för att de andra skall se det.

Den ständiga rädslan. Allt han gömmer inom sig. Rädslan för att råka tappa taget, se det flyta upp till ytan där alla kan se det. Avvisandet. Förnedringen. Skammen. Hårt håller han fast i det, vägrar släppa taget. Han darrar. Det varma blodet droppar från hans händer som är så hårt slutna om de vassa kanterna som skär hål på hans tunna hud. Ihärdigt håller han kvar, håller hårdare. Så småningom kommer känslan av de vassa kanterna trubbas av, tomheten växa sig större. Smärtan instängd, dold även för han själv, bara ett tomt eko, en bultande tomhet som påminner honom om vad han går miste om.

Att inte kunna erkänna sina känslor ens för sig själv. Att bestämt tränga undan dem. Det lilla extra slaget hjärtat slår då han möter hans blick. Sekunden av trygghet då han ler mot honom. Tanken på hur hans mjuka läppar skulle kännas mot hans egna. Känslan av att resten av världen pausas då han skrattar. Alltid snabbt följt av ängslan över att någon ska se, förstå. Oron, ångesten. Skammen.

Det är fel. Han vet att det är fel. Han skäms.
Skammen gör ont. Det river djupa sår i bröstet på honom. Men han är fast besluten att inte visa något, låta utsidan dölja sanningen. Han kommer aldrig låta någon se verkligheten. Oavsett priset han kommer få betala. Även när han bit för bit faller sönder. En efter en kommer de försvinna åt varsitt håll tills det endast är ett skört skal kvar. Ett tunt, genomskinligt skal som nätt och jämt täcker rädslan, skammen och ångesten. 

10.12.2014 kl. 23:31

Fram till gryningen

Han skrek. Det höga plötsliga ljudet väckte henne. Med panik och rädsla skriker han, kroppen kastas runt i sängen, armar som fäktar och ben som sparkar vilt. Ännu en utav hans mardrömmar. Efter att han kom tillbaka från kriget för flera månader sedan har han haft mardrömmar nästan varje natt. Han brukar vakna skrikandes med svetten rinnande. Hon brukar hålla om honom så hårt hon kan tills han lugnat sig tillräckligt mycket för att hon ska kunna släppa taget. När tårarna slutar rinna och han inte längre viskar fram de plågade orden. ”Nej, nej…” Ibland sitter de så i flera timmar fram till gryningen när de stiger upp, ibland kan han somna om igen, utmattad och rädd. Hon brukar hålla om honom och dra fingrarna genom hans hår tills han vaknar igen. Inte utvilad, men lugnare.

Men nu vaknar han inte. Hon försöker prata med honom men får ingen respons, hon skriker hans namn. Känner paniken stiga även i hennes bröst. ”Det är okej, du är hemma. Vakna! Det är okej!” Rösten går i falsett. Hon är rädd att han ska skada sig själv. Hon försöker skaka liv i honom, men när hon lägger handen på hans arm flyger han plötsligt upp och kastar sig över henne. Han pressar ner hennes kropp med sin egen tyngd, knäna på varsin sida om hennes höfter och händerna om hennes hals, låser henne fast mot madrassen. Hon försöker febrilt vrida sig loss från hans grepp, men han är för stark. Hon slår med nävarna på hans överkropp, försöker sparka sig loss. Det kommer inga ord över hennes läppar hur mycket hon än försöker kommer det bara ut ett tyst väsande ljud. Hon försöker dra efter andan men det är lönlöst och hon känner hur syret i lungorna håller på att ta slut. Paniken växer sig allt starkare i bröstet samtidigt som smärtan i halsen blir allt värre. Hennes slag mattas av, det är som i en dröm, man slår så hårt man kan men det är som att armarna rör sig oändligt långsamt och man träffar inget annat än sockervadd. De mjuka slagen är knappt märkbara. Det börjar mörkna för hennes ögon, tårarna väller fram. Hon orkar inte stå emot längre, hon kupar händerna en kort sekund runt hans ansikte innan armarna faller livlöst ner på sängen vid hennes sidor. Hennes blå ögon vidöppna, men hans stängda. 

09.10.2014 kl. 04:52

Episod

Det är mörkt utanför fönstret, hon kan höra vinden och regnet. Löven ligger på marken, granngula och bruna, förvandlas till jord. Gräset är fortfarande grönt, och marken är mjuk. När man går ut luktar det av förmultning, lera och våta löv. Vissa dagar är luften klar och krispig, ibland så tjock och blöt man nästan kan ta på den. Idag kommer den vara så. Hon stirrar ut genom fönstret utan att kunna se något mer än mörkret.

En arm läggs mjukt över hennes midja och drar henne närmare sig, hans stubb rispar hennes nacke och hon känner hans varma andetag. ”Vad tänker du på?” mumlar han sömndrucket, orden knappt hörbara. Hon ler för sig själv där de står barfota mitt på det kalla golvet.  Värmen från hans nyvakna kropp som gradvis värmer upp hennes. ”Inget speciellt, kunde inte sova”, viskar hon fram. Det var delvis sant, egentligen snurrade tankarna runt i hennes huvud likt de värsta karusellerna på Liseberg.

”Sluta”, säger han. Hon stelnar till. ”Sluta med vadå?” ”Sluta tvivla på oss. Jag hatar att du väntar på att det här ska ta slut” mumlar han mot hennes nacke, armarnas grepp om henne hårdnar en aning. ”Förlåt”.
”Be inte om förlåtelse.” Han suckar mjukt. ”Vad måste jag göra för att få dig att lita på mig? Att det här inte bara är en episod som snart är över. Du vet att det är mer än så.” Med de orden vänder han henne så att de står ansikte mot ansikte, håller stadigt i henne. Hon ser inte upp på honom utan stirrar envist ner i golvet. Han stryker henne över kinden och lyfter försiktigt hennes ansikte tills hon måste möta hans blick. Det han ser är smärta, misstro, samvetskval och kärlek. ”Jag kommer inte att lämna dig” säger han tyst men övertygande innan han drar henne närmare och håller om henne hårt. Hon vilar ansiktet mot hans halsgrop, hör hans lugna hjärtslag. Önskar hon kunde glömma det förflutna, vända blad och bara börja om tillsammans med honom. Hon älskar honom, och det är vad som gör det svårare. Hon är så förstörd att hon inte längre fungerar normalt. Hon vet knappt vad normalt är längre. Det enda hon är säker på är att hon inte tillhör den kategorin längre. 

09.10.2014 kl. 01:10

Medge

Ibland när han vaknar klarar han inte av att stiga upp ur sängen. Larmet är avstängt, han är klarvaken. Sekunderna tickar fram på den stora klockan som hänger på väggen framför honom. Han räknar minuterna fram till när han absolut senast måste stiga upp så att han nätt och jämt kommer hinna i tid. Minuterna går. Han räknar igen, räknar ner. Om jag är snabb hinner jag på tjugo minuter, men då måste jag verkligen stiga upp nu. Han räknar upp för sig själv tyst i tankarna de olika anledningarna till att han måste stiga upp, till att han inte kan ligga kvar. Nu måste jag stiga upp, jag kommer bli sen. Om jag stiger upp nu kommer jag ändå inte bli mer än tio minuter försenad. Nu stiger jag upp. 

Men han klarar det inte. Även om han vet att han måste. Han får inte kroppen att lyda. Kan inte lyfta sin arm, eller röra sitt ben. Han klarar inte att vrida huvudet, eller att blunda för att inte behöva se på den stora klockan. Minuterna som passerar. I huvudet säger han om och om igen åt sin kropp att röra på sig, att stiga upp, att han måste gå. Men kroppen lyssnar inte.

Ögonen stirrar. Han räknar minuterna. Nu är jag en kvart försenad. Åker jag nu kommer jag vara en timme sen. Jag hinner inte äta något idag heller. En timme, det är inte värt att åka längre. Han räknar minuterna. Räknar anledningarna till att han måste åka, och till att inte behöva åka. Överlägger med sig själv. Bestämmer sig för att strunta i det.

Kroppen svarar igen när han vänder ryggen åt klockan och sluter sina ögon. Han vet att det är fel. Jag hatar mig själv, är det sista han tänker innan den välkomnande sömnen sköljer över honom. 

22.09.2014 kl. 23:54

Kyss

Så oändligt många gånger har jag fantiserat om att få kyssa honom. Hur det skulle kännas med hans läppar mot mina, min kropp tryckt mot hans, hans skäggstubb som river och händer som smeker. 

Hur jag skulle skälva, smälta i hans famn. Glömma tid och rum. Det skulle bara vara vi. Det skulle börja där, och sedan skulle det vara Vi. Vi mot alla andra, alltid vi tillsammans. 

Passion. Åtrå. Hunger. Ömhet. Kärlek. Evighet. 

Hans genomträngade blick får mig nästan att luta mig framåt och kyssa honom här och nu. Men jag besinnar mig. Men när han ger mig den blicken. Mitt hjärta både skuttar och slår knut på sig själv. Jag får nästan sätta mig på mina händer för att inte smeka honom över kinden. Hans knä snuddar mot mitt och jag kan knappt tänka klart. Jag förstår inte hur han kan påverka mig så starkt.

Jag ger honom ett leende och vi säger hej då, ses imorgon. Som alla andra dagar. Efter det packar vi ihop våra saker och åker hem. Jag till min lilla röda stuga, och han till sin fru i den fina lägenheten. 

07.05.2014 kl. 04:28

Sken

En vit fluffig filt i soffan. En stor vit, rykande kopp står på det pittoreska bordet. Det luktar svagt kanel i hela rummet. Solstrålarna strilar in genom fönstret och man kan se hur dammet dansar. Vita möbler, vita väggar och tak. In genom de öppna fönstren kan man höra fågelkvitter och vattenbrus. Det är precis som hon alltid drömt. Lugnt och stilla. Hon hoppades verkligen att han aldrig skulle hitta henne. Alla spår borde vara dolda. 
21.04.2014 kl. 00:31

Mönster

Nu låg hon där igen. Känslan av ånger och avsmak. Avsmak inför sig själv, ångest inför att göra detta om och om igen trots att hon vet hur det känns efteråt. Förstår inte varför det alltid blir så här. Det känns bra först, men plötsligt är det som att hon ångrar sig men inte längre kan dra sig ur. Efteråt känner hon sig bara tom. Apatisk. Besviken. Varför säger hon inte bara stopp?

Jag skulle ha sagt stopp. Han kanske skulle ha förstått? Det vet jag ju inte om jag inte försöker. Varför skall det vara så svårt att öppna munnen ibland?

Hon låg på rygg. Helt still, stirrade upp i taket. Hon frös om sin bara kropp. Täcket låg slarvigt om hennes ben. Men hon orkade inte röra sig för att dra det över sig. Tankarna snurrade, men sade egentligen ingenting. 

Han skulle snart komma ut ur badrummet. Förmodligen skulle han inte ens märka hon inte bytt position sedan han gick därifrån. Även om han här var snäll och empatisk. Han hade en gullig smilgrop i ena kinden och en fin dialekt. Det var vad som hade fångat hennes uppmärksamhet några timmar tidigare. Humoristisk. Inte som den där killen några kvällar innan, vad var det han hette nu igen? Jonas tror jag det var. Han hade varit väldigt tuff och kylig, kaxig på snudd till elak. Men hans ögon hade kunnat förtrolla vem som helst. Även den mest homofobiska av män hade kunnat falla för honom. 

Nej. Han här var trevlig. Och även ännu en till samlingen. Samlingen som hon mår dåligt av. En samling som hon inte kan göra sig av med. Eller upphöra med. Den bara växer och blir större allt eftersom. Motvilligt.

10.04.2014 kl. 00:02

Svårigheter

Vi har alla våra svårigheter vi måste ta oss igenom. Vi har alla något vi kämpar med, skäms över eller försöker ignorera. Jag vet att han har det svårt. Att han skäms och ångrar sig. Jag vet att han inte vill, men det bara blir så. Det är svårt för honom, och jag lider med honom. 

Han menar det ju inte. Och när jag sekunderna efter ser hans ångerfyllda blick vill jag bara trösta honom. Men han är för stolt för att låta mig göra det. Skäms för mycket. Istället ber han om ursäkt, även om han inte behöver. Han lovar varje gång att gottgöra mig, att det inte skall hända igen, säger att han ångrar sig. Det vet jag att han gör. Men han vill inte ha min ömkan. 

Jag ser hur svårt det är för honom, och önskar jag kunde göra något för att hjälpa honom. Jag försöker så gott jag kan. Men det räcker inte till. Jag klämmer fram lite mer foundation från tuben för att täcka den sista biten av mörkblått runt mitt öga. Knappt synligt mer. Jag får inte glömma att köpa mjölken till kaffet den här gången. Nynnande greppar jag handväskan och försvinner ut genom dörren. 

26.03.2014 kl. 23:35

Fråga

Han kunde inte sitta stilla. Hans ena ben hade ett konstant nervöst ryckande, upp och ner. Fingrarna trummade mot bordskanten. Den andra handen drog han över byxfickan för femtioelfte gången den här dagen. Blicken var fäst vid ytterdörren. 

Han kanske skulle vänta lite än? Det kanske var för tidigt ändå? Nej, det var det inte. Det var alldeles lagom. De hade varit tillsammans i sju år, och han kunde inte föreställa sig en annorlunda framtid. Han kände sig illamående och förväntansfull på samma gång. Maten luktade underbart, och han hade dukat med finporslinet. Till och med tänt ett par ljus och tagit på sig en snygg skjorta. Den som han är så sexig i, och som matchar hans gröna ögon. 

Nu hörde han fotstegen på trappen utanför. Genast flög det upp en svärm med fjärilar i magen. "Ta det lugnt, middag först, frågan sedan, låt dig inte bli avslöjad i förtid nu." Än en gång svepte han med fingrarna över den lilla asken med ringen. Dörrhandtaget trycktes ner och han drog ett djupt andetag. 

In genom dörren klev den vackraste, charmigaste, snällaste, mest ödmjuka och sexiga man han någonsin träffat. Hans leende hade inte kunnat bli större i detta ögonblicket. "Hej älskling!"

19.03.2014 kl. 17:50

Ljuga

Att ljuga för sig själv är så simpelt, så enkelt, så lätt.
När det är svårt så är det den enkla vägen.

 

09.03.2014 kl. 23:20

Äkta

Våra känslor är äkta, varför är det ingen som förstår det? Våra långa romantiska promenader, när vi går på stan och tittar i skyltfönstren, kryssar fram mellan hyllorna i affären eller telefonsamtalen i natten, att bara lyssna till varandras andetag. När jag ser henne sitta i soffan om kvällarna och skrattar till komedierna som går på sexan, kan jag knappt förstå hur lycklig jag är som funnit henne. Redan när jag ser henne på långt håll fylls jag utav denna lyckliga känsla. Hon är min. Jag älskar henne utav hela mitt hjärta, min själ och min kropp. 

Ibland kastar hon en blick över axeln som att hon förstår att jag är där. Att hon känner av min närvaro visar på hennes starka känslor för mig. Att hon vet att jag är där och ger henne trygghet är vad som får mig att sova gott om nätterna. 

Det värsta jag vet är när hon om kvällarna drar ner persiennerna innan hon lägger sig. Då känns min kropp helt tom och jag vet att är jag ensam till morgondagen gryr och jag får se henne igen. Vem kan säga att de här känslorna inte är äkta? Hon är mitt allt.

Jag fimpar cigaretten ordentligt innan jag går därifrån, kastar en sista blick på fönstret när lampan släcks och längtar redan till morgondagen. Snart ses vi igen min älskling.

04.03.2014 kl. 21:19
Jag har valt att skapa den här skriv-bloggen för att få lite utlopp för min halvkassa kreativitet, men även för att förbättras inom skrivningen. Speciellt det skönlitterära är något jag behöver träna på. Så ni får väldigt gärna ge mig respons av alla dess slag för att jag skall utvecklas. Vad är bra, vad kunde ha gjorts bättre, hur? Så, välkommen till min skriv-blogg, jag hoppas både du och jag kommer ha nöje av den!

Senaste kommentarer