Doft

07.12.2013 kl. 02:27

Hon kryper ihop på sängen. Hon har fortfarande på sig ytterkläderna och ligger ovanpå täcket. Hon kramar ihop kudden som en boll i famnen och begraver näsan i den, drar några djupa andetag och sluter ögonen. Andhämtningen är djup, lugn. Men tankarna snurrar runt i ett virrvarr, allt snurras så fort att det bara blir ett tjock töcken av ord. Det finns ingen specifik tanke bara flera stycken påbörjade. Men plötsligt fastnar en som hon inte kan bli av med. En snyftning tränger sig fram över de hårt sammanpressade läpparna. Hon sniffar på kudden i sin famn igen. En mjuk, kryddig doft fyller näsan, en välbekant doft. Hon försöker fylla hela sig med den. 

 

Tankarna vandrar till tidigare under dagen och det går inte längre att hålla det tillbaka. Hon skriker rakt ut, inga ord, bara vrål. Så högt hon kan, till ingen och alla. De få sekunderna mellan skriken kippar hon efter andan innan hon måste fortsätta skrika. Hon sparkar ilsket med benen, river i kläderna och täcket som att hon försöker slita sönder dem. Knytnävar slår mot kuddarna, skriken begravs i dem. Det bränner i hals och lungor, huvudet bultar i takt med det skenande hjärtat. Tårarna väller fram och näsan vägrar även den sluta rinna. Darrandes i hela kroppen upphör skriken. Hon kryper ihop med kudden så hårt pressad mot sitt bröst som möjligt. Snyftande ligger hon kvar i mörkret.

 

Hela kroppen gör ont, speciellt där hjärtat vanligtvis slår i jämn takt men som nu verkar ha övergett henne. Känslan av tomhet är överväldigande. Hon ser ut i rummet utan att kunna se något. Tom blick. Tysta snyftningar. Sakta återgår andningen till normalt, men hon kan inte somna trots hon är utmattad i både kropp och själ. Hon kan bara tänka på det samtal hon fått tidigare under dagen. Korta fragment från konversationen spelas upp i hennes huvud. "Jag är så ledsen" "Halt underlag" "Sladd" "Han är död".

 

Död, tänkte hon. Jag önskar jag vore det. Hur skall jag överleva utan honom? Hon andas in hans doft igen och försökte hålla den inom sig så länge som möjligt. Snart skulle den blekna. Snart skulle hon inte ens ha det minnet kvar av honom. Men just nu var den det enda hon hade. 

Kommentarer (3)
Vändningen i texten. Jag trodde inte den skulle vara så hemsk.
Grå papegoja07.12.13 kl. 10:47
Åh. Känner igen den fruktansvärda smärtan. Bra!

(Du skulle kunna testa att använda presens i hela sista stycket, sorgen känns så påtagligt "nu" i det du skriver.) :)
Y07.12.13 kl. 18:09
Bra. Jag tycker bäst om de första tre styckena, det fjärde känns inte riktigt lika trovärdigt.
Maria Vernersson07.12.13 kl. 18:09
Jag har valt att skapa den här skriv-bloggen för att få lite utlopp för min halvkassa kreativitet, men även för att förbättras inom skrivningen. Speciellt det skönlitterära är något jag behöver träna på. Så ni får väldigt gärna ge mig respons av alla dess slag för att jag skall utvecklas. Vad är bra, vad kunde ha gjorts bättre, hur? Så, välkommen till min skriv-blogg, jag hoppas både du och jag kommer ha nöje av den!

Senaste kommentarer