Jag tror inte att man någonsin kan lära känna en människa fullt ut. Inte ens sig själv. Hur väl man än tror sig känna sig själv så finns där alltid sidor som kan överraska en. Man kan aldrig veta hur man kommer reagera i en situation man aldrig förut varit i. Skulle du kunna offra någon annans liv för att rädda ditt eget? Skulle du kunna offra ditt eget liv för någon du älskar? Någon du inte känner, en total främling? Skulle du slåss för ditt liv vid en våldtäckt, eller skulle du bli paralyserad? Skulle du hjälpa någon som blir misshandlad? Skulle du göra abort om barnet inte var planerat? Skulle du kunna slå en annan människa medvetslös? Skulle du kunna slå en gammal kvinna? Du vet inte. Förrän du är där.
Många saker kommer du aldrig behöva uppleva. Vissa sidor hos dig själv kommer du aldrig lära känna. Du kommer gå ovetandes om dem genom hela livet. På gott och ont. Vissa sidor vill man inte veta om. Vissa sidor vill man glömma. Dölja. Ignorera. Utplåna.
Tror du att du känner dig själv?
Vad vet du egentligen om dig själv?
När man sedan plötsligt kommer till insikt kan det röra upp nya känslor, man kan känna sig blottad. Det kan uppröra. Det kan få en att känna sig svag. Man kan såra sig själv. Man ältar det. Vrider och vänder. Försöker få den nya biten att passa in. Ibland faller den bara på plats. Ibland får man skära till kanterna lite för att få den att passa. Åsamka sig själv smärta för att få det att gå ihop. Se den nya bilden. Man gör det igen och igen. Man känner att man förtjänar smärtan det ger. Man har inte rätt till mer. Man är inte värd mer.
Som att våldta sig själv om och om igen.
